Nu kliver jag ut ur garderoben

Bild

Ja, vad ska man säga....

Statens beredning för medicinsk utvärderings expertutredning Mat vid fetma

Idag kom alltså en rapport från SBU som påvisar att lågkolhydratkost är mest effektiv för viktnedgång. Inget direkt förvånande för en sån som mig som tragglat mig igenom allehanda olika dieter och bara fått en att funka. Att jag dessutom mår så pass bra som jag gör av den gör inte saken sämre! Numer är jag väldigt liberal med mina kolhydrater. Jag äter inte ”tallriksmodellen”, men jag äter en hel del saker som inte riktigt kan klassas som ren LCHF i perioder. Sen har jag halkat tillbaka på mitt koffeinberoende också och kämpar med att bli av med det. Kanske inte verkar vara en sån stor sak i kolhydratssynpunkt, men saken är den att jag faktiskt inte dricker kaffe! Mitt koffein kommer från energidryck… ja, ja, jag vet…

En av de vanligaste argumenten emot LCHF jag stött på är att man blir ”trög i hjärnan”. Det skulle jag vilja sätta en liten personlig fnurra på genom att s.a.s. ”komma ut ur garderoben”! Nej, det handlar inte om att jag helt plötsligt ändrade läggning när jag gick över till LCHF. Detta handlar om ett helt annat garderobsutklivande, men likfullt är det en offentlighetsgörande – i all enkelhet – av en personlig status.

För ett och ett halvt år sen gick jag fortfarande på en kosthållning som innehöll högst 20g kolhydrater per dag. Enligt belackarna i motståndarlägret borde det ha segat till min hjärna avsevärt, något som jag själv inte märkte av. Jag hade hösten innan gått igenom en jobbig separation och började sakta, sakta återfå lite självförtroende. Vikten hade rasat på ett behagligt sätt och jag kände mig för första gången på många år ganska stark mentalt. Så jag bestämde mig för att göra något jag funderat på i flera år, men alltid varit för feg för: jag skulle göra ett intelligenstest!

Jag var aldrig en stjärnelev i grundskolan. Min lågstadielärarinna tvivlade till och med på att jag verkligen var skolmogen (som det hette då). Jag blev vid ett tillfälle skickad till skolsköterskan för att se om jag fick i mig tillräckligt med vitaminer eftersom jag var så trött jämt i skolan, och det misstänktes starkt att min unga, ogifta ensamstående mamma antagligen inte skötte min sänggång och kosthållning ordentligt. Vilket hon såklart gjorde. Jag var bara enormt uttråkad! Men allt det här tjafset satte spår i mig trots allt och eftersom min hjärna inte riktigt funkade som jag märkte att andras gjorde, började jag i svaga ögonblick tro att dom kanske hade lite rätt iallafall. När jag blev äldre förstod jag förstås att så inte var fallet, och tvivlet ersattes med ilska över att dom fått en liten unge att inte känna sig riktigt ok.

Nu var jag fyrtio år fyllda. Jag hade gått igenom en ADD-utredning för att min hjärna inte ville lyda utan ”spejsade” ut så ofta. Jag hade – i det stora hela – totalt ansvar för en sexåring, och jag hade nyligen börjat på ett nytt jobb. Det kändes som om att göra testet verkligen var den sista pusselbiten för att jag skulle äntligen kunna förstå vad sjutton det var för fel på mig!

Sagt och gjort. Jag gjorde det övervakade intagningstestet för Mensa. Och klarade det.

Jag säger det igen: Jag klarade Mensas övervakade test på mindre än 20g kolhydrater/dag. Analysen av mina svar gav dessutom att jag klarade mig med god marginal. Jag betalade in medlemsavgiften och är nu medlem.

Seg hjärna… Hm.
Och till min lågstadielärare: Inte skolmogen!?

Inom Mensa är det faktiskt vanligt att man inte berättar om sin medlemsstatus, eftersom det är ungefär lika behäftat med fördomar som LCHF. Nej, vi vräker inte på smör på allt vi äter. Nej, vi sitter inte och jämför IQ-poäng. Ja, vi äter grönsaker. Ja, vi är fullt normala människor. Nej, vi äter inte dubbelt så mycket kött som andra. Nej, det är inte Klubben för Inbördes Beundran. Nej, det är ingen ”extremdiet”. Nej, vi är inte extrema! Att hitta LCHF är nästan som en religiös upplevelse – du har famlat i mörker så länge och nu ser du ljuset. Att hitta Mensa för mig har inneburit att jag äntligen förstår delar av mig själv och varför jag beter mig/reagerar/tänker på mitt konstiga lilla vis. Och det är inget fel med det!

Så. Nu finns det alltså TVÅ saker man kan hacka på mig om i fikarum och på fester! Tänk vad jag är generös och delar med mig av mig själv! 😀

Annonser

Garderobsröj!

Tänk vad man kan hitta om man rotar runt i garderober och klädhögar! 

Image

För sex år sedan började jag jobba på en klädbutik, och dessa var dom första jeansen jag köpte med min personalrabatt! Dom har haft en historia av att få bäraren att tycka om sig själv. Först mig, för dom är stor i storlekarna och även om det står ”42” i dom är det mer 44-46. Sedan min goda vän Git som gick igenom en Gastric Bypass, och när hon gått ner så mycket att hon tappade alla byxor hon ägde, fick hon låna dessa. Jag minns fortfarande hennes glädje när hon kom i dom. Ett år senare fick jag tillbaka dom när jag själv åter gått upp i vikt, men använde dom aldrig för jag började ungefär i samma veva med LCHF. Det var två år sen. 

Det är inget fel på byxorna, och dom är fortfarande snygga om man fyller ut dom så visst kan jag sälja dom på någon loppis. Men jag tror jag behåller dom som minne!

 

Jag tappar byxorna!

Jag har ganska många i bekantskapskretsen som börjat äta enligt LCHF, och många av dom tappar modet redan efter några veckor. ”Jag går ju inte NER!”

Fortfarande fascinerar det mig att folk mäter framgång med en våg! Vill man tappa vikt är det jätteenkelt: sluta ät och lev på te eller kaffe och cigg. Du kommer att må skit, men första veckan kommer du att rasa i vikt när du tappar kopiösa mängder vätska och kroppen i ren desperation börjar tugga i sig av din muskelmassa för att snabbt få tillgång till energi! Problemet är ju bara att när du sen börjar äta – vilket alla friska människor gör förr eller senare – så kommer kroppen snabbt lagra allt fett den kan få fatt i. För vis av skadan inser den att det är nödår och här måste det hamstras, för nu vet man inte när man får något att äta igen… Kilona man går upp märks desto tydligare på midjemåttet, eftersom den förlorade muskelmassan hade högre densitet än vad den nylagrade fettreserven har… ”Muskler väger mer än fett” är en gammal sanning som gäller än idag.

Jag äger ingen våg och jag vill inte ha någon heller. Jag mäter mina framgångar med cm, klädstorlekar och hälsovinster istället. Så det är alltid mitt råd till uppgivna vänner: Gör er av med vågen, och plocka fram måttbandet istället!

Jag vägde mig i julas för första gången sen i våras (började med LCHF i juli) och om jag hade den startvikt jag tror jag hade så har jag tappat närmare 13 kg. Men ännu roligare är att jag då hade storlek 44-46. Nu kommer jag i 38-40! Jag har snart inget plagg kvar i garderoben som är för tight.

Undras om jag kan komma i stl 36 till sommaren? 😛

Lökgratäng och rondellkörning

Söndag. Matlådefixning.

Den här veckan är det bara tre dagar jag behöver matlåda, så det lättar pressen på mig något.

Åter igen ställer Linas blogg upp och förser mig med Suzie-vänliga recept!

Lökgratäng

3 skurna gula lökar
1 dl. Creme Fraiche
3-4 dl grovt riven ost
3 ägg
½ dl grädde
vitpeppar

Skär löken i grova ringar och mjukstek dom i smör. Blanda ihop ägg, CF, riven ost, grädde och vitpeppar. Slå i allt i en ugnsfast form och blanda ihop noga. Jag hade inte i något salt, för osten jag änvände är rätt så salt ändå, men det gör man ju som man vill med. Toppa med en näve eller så utav riven ost. Grädda i ugnen på 150 grader i ca 40 min.

Till det åt jag kött jag hittade i frysen – som endera var minutbiff eller lövbiff, har ingen aning om vilket – som jag stekte på med lite salt och svartpeppar. Över hade jag Linas ädelostsås (grädde, CF, Cream Bonjour Adelost och en ½ buljongtärning som fått koka ihop)
image
Matlådorna blir samma sak, men jag har bytt ut köttet mot chorrizokorv. Det funkar säkert bra också. Jag brukar inte vara alltför nogaräknad när det kommer till matlådor.

Varför har folk så svårt för att köra i rondeller? Jag håller på att bli GALEN! Nu har jag bara haft körkort sedan februari, och jag är definitivt inte superduktig eller så, men jag vet hur man kör i en rondell! Man blinkar åt det håll man ska åka när man åker in (eller inte alls om man ska rakt fram) och sen BLINKAR MAN ALLTID UT!!! Hur skall annars dina medtrafikanter veta vart du är påväg? Hur skall man få trafiken att flyta om alla väntar på alla ideligen. Då har ju hela syftet med rondeller försvunnit.

Nog gnällt.

Ostchipsen jag gjorde i fredags har haft strykande åtgång. Igår lyxade jag till det och tinade lite räkor och åt ostchips med majonäs, rödlök och räkor! MUMS!
image