Nu kliver jag ut ur garderoben

Bild

Ja, vad ska man säga....

Statens beredning för medicinsk utvärderings expertutredning Mat vid fetma

Idag kom alltså en rapport från SBU som påvisar att lågkolhydratkost är mest effektiv för viktnedgång. Inget direkt förvånande för en sån som mig som tragglat mig igenom allehanda olika dieter och bara fått en att funka. Att jag dessutom mår så pass bra som jag gör av den gör inte saken sämre! Numer är jag väldigt liberal med mina kolhydrater. Jag äter inte ”tallriksmodellen”, men jag äter en hel del saker som inte riktigt kan klassas som ren LCHF i perioder. Sen har jag halkat tillbaka på mitt koffeinberoende också och kämpar med att bli av med det. Kanske inte verkar vara en sån stor sak i kolhydratssynpunkt, men saken är den att jag faktiskt inte dricker kaffe! Mitt koffein kommer från energidryck… ja, ja, jag vet…

En av de vanligaste argumenten emot LCHF jag stött på är att man blir ”trög i hjärnan”. Det skulle jag vilja sätta en liten personlig fnurra på genom att s.a.s. ”komma ut ur garderoben”! Nej, det handlar inte om att jag helt plötsligt ändrade läggning när jag gick över till LCHF. Detta handlar om ett helt annat garderobsutklivande, men likfullt är det en offentlighetsgörande – i all enkelhet – av en personlig status.

För ett och ett halvt år sen gick jag fortfarande på en kosthållning som innehöll högst 20g kolhydrater per dag. Enligt belackarna i motståndarlägret borde det ha segat till min hjärna avsevärt, något som jag själv inte märkte av. Jag hade hösten innan gått igenom en jobbig separation och började sakta, sakta återfå lite självförtroende. Vikten hade rasat på ett behagligt sätt och jag kände mig för första gången på många år ganska stark mentalt. Så jag bestämde mig för att göra något jag funderat på i flera år, men alltid varit för feg för: jag skulle göra ett intelligenstest!

Jag var aldrig en stjärnelev i grundskolan. Min lågstadielärarinna tvivlade till och med på att jag verkligen var skolmogen (som det hette då). Jag blev vid ett tillfälle skickad till skolsköterskan för att se om jag fick i mig tillräckligt med vitaminer eftersom jag var så trött jämt i skolan, och det misstänktes starkt att min unga, ogifta ensamstående mamma antagligen inte skötte min sänggång och kosthållning ordentligt. Vilket hon såklart gjorde. Jag var bara enormt uttråkad! Men allt det här tjafset satte spår i mig trots allt och eftersom min hjärna inte riktigt funkade som jag märkte att andras gjorde, började jag i svaga ögonblick tro att dom kanske hade lite rätt iallafall. När jag blev äldre förstod jag förstås att så inte var fallet, och tvivlet ersattes med ilska över att dom fått en liten unge att inte känna sig riktigt ok.

Nu var jag fyrtio år fyllda. Jag hade gått igenom en ADD-utredning för att min hjärna inte ville lyda utan ”spejsade” ut så ofta. Jag hade – i det stora hela – totalt ansvar för en sexåring, och jag hade nyligen börjat på ett nytt jobb. Det kändes som om att göra testet verkligen var den sista pusselbiten för att jag skulle äntligen kunna förstå vad sjutton det var för fel på mig!

Sagt och gjort. Jag gjorde det övervakade intagningstestet för Mensa. Och klarade det.

Jag säger det igen: Jag klarade Mensas övervakade test på mindre än 20g kolhydrater/dag. Analysen av mina svar gav dessutom att jag klarade mig med god marginal. Jag betalade in medlemsavgiften och är nu medlem.

Seg hjärna… Hm.
Och till min lågstadielärare: Inte skolmogen!?

Inom Mensa är det faktiskt vanligt att man inte berättar om sin medlemsstatus, eftersom det är ungefär lika behäftat med fördomar som LCHF. Nej, vi vräker inte på smör på allt vi äter. Nej, vi sitter inte och jämför IQ-poäng. Ja, vi äter grönsaker. Ja, vi är fullt normala människor. Nej, vi äter inte dubbelt så mycket kött som andra. Nej, det är inte Klubben för Inbördes Beundran. Nej, det är ingen ”extremdiet”. Nej, vi är inte extrema! Att hitta LCHF är nästan som en religiös upplevelse – du har famlat i mörker så länge och nu ser du ljuset. Att hitta Mensa för mig har inneburit att jag äntligen förstår delar av mig själv och varför jag beter mig/reagerar/tänker på mitt konstiga lilla vis. Och det är inget fel med det!

Så. Nu finns det alltså TVÅ saker man kan hacka på mig om i fikarum och på fester! Tänk vad jag är generös och delar med mig av mig själv! 😀

Annonser

Garderobsröj!

Tänk vad man kan hitta om man rotar runt i garderober och klädhögar! 

Image

För sex år sedan började jag jobba på en klädbutik, och dessa var dom första jeansen jag köpte med min personalrabatt! Dom har haft en historia av att få bäraren att tycka om sig själv. Först mig, för dom är stor i storlekarna och även om det står ”42” i dom är det mer 44-46. Sedan min goda vän Git som gick igenom en Gastric Bypass, och när hon gått ner så mycket att hon tappade alla byxor hon ägde, fick hon låna dessa. Jag minns fortfarande hennes glädje när hon kom i dom. Ett år senare fick jag tillbaka dom när jag själv åter gått upp i vikt, men använde dom aldrig för jag började ungefär i samma veva med LCHF. Det var två år sen. 

Det är inget fel på byxorna, och dom är fortfarande snygga om man fyller ut dom så visst kan jag sälja dom på någon loppis. Men jag tror jag behåller dom som minne!

 

Jaha, men FUNKAR det då?

Jodå, det har det.

stl. 38
image

Men vad betyder väl en ”efterbild” om man inte har något att jämföra med?

Som så många andra var jag extremt kameraskygg och det finns väldigt få bilder på mig som jag såg ut ”innan”. Bilden nedanför är ca 5-6 år gammal men ger ändå en bra fingervisning om hur jag såg ut.

Statistik: minskat ca 25 cm runt midjan, ca fyra klädstorlekar och drygt femton kilo i vikt.

stl. 44-46
IMG_0898

Fröknäcke

image

Just nu vimlar det av recept på fröknäcke/kex. En del mer LCHF än andra. Min älskade mamma gör ofta en variant jag gladeligen mumsar i mig så snart jag kommer dit, och idag kände jag mig tillräckligt sugen och uttråkad för att baka själv. Detta recept är från nätet någonstans, men jag har tappat bort länken för länge sedan, tyvärr.

Fröknäcke
ca 1-2 plåtar (beroende på tjocklek och storlek)

2 dl solroskärnor
½ dl krossade linfrön
½ dl sesamfrön
½ dl pumpakärnor
4 msk fiberhusk (jag använder den mycket billigare Psyllium från Finax)
½ tsk salt
5 dl vatten
flingsalt

Jag mixar ihop alla torra ingredienser – förutom flingsaltet – i matberedaren, men det är inte nödvändigt om man inte vill. Skillnaden blir större bitar av pumpakärnor och solroskärnor. Brödet kan kavlas tunnare och fortfarande hålla ihop om man krossar ner det lite å andra sidan. Tillsätt vattnet och rör ihop. Låt det svälla i ca 5 min och klicka sedan ut det mellan två bakplåtspapper för att sedan kavlas ut så tunt som du vill ha det. Tag bort det översta pappret, strö över flingsalt och in i ugnen på 150 grader i 1 timme och 10 min. Därefter stänger jag av ugnen och sticker in en träslev i kanten på luckan så att den får vädra ut fukten och brödet får ”knäcka till sig” tills ugnen är kall.

Detta kan man självklart krydda upp som man vill med div. brödkryddor.

Sen är det bara att mumsa i sig!

Imorgon fyller jag 45!

Och enligt benhård svenssontradition är man då skylldig att bjuda på tårta på jobbet! Så har det varit på den övervägande majoriteten av mina arbetsplatser iallafall. Dessutom är det min sista dag innan semestern, så jag tyckte väl att jag skulle vara snäll mot dom stackare som blir kvar när jag äntligen får gotta mig i ledighet.

Men vad ska en köksnovis göra nu när hon dessutom inte äter socker längre? Jag planerade ett tag att göra min vanliga jordgubbstårta med köpta sockerkaksbottnar, bara för att det är så himlans enkelt. Men när jag sa det till några av kollegorna så tyckte dom jag självklart skulle göra något som jag själv åt. Vilket då innebär en hel värld av problem för en sån som mig! Efter mycket ångest och huvudbry har jag kommit fram till att: smulpaj verkar lätt. Och det måste ju gå att göra med mandelmjöl? Jag började leta recept, men näst intill alla har fler än fem ingredienser – vilket automatiskt utesluter dom när jag känner mig osäker – och dessutom innehåller dom det avskyvärda kokosmjölet som jag absolut inte gillar. Så jag gjorde något som är Totalt. Livsfarligt. Jag exprimenterade!! Med lite inspiration från en drös av receptena jag läst de senaste dagarna, och lite äventyrslusta – och ett glas vin för att bättra på modet – så har jag nu svängt ihop pajer till jobbet!!

image

27/7 paj
3 stora aluminiumformar

Smuldeg:
4 dl. mandelmjöl
2 äggulor
50 gr rumstempererat smör
1 msk. sukrinmelis
100 gr mandelspån

I pajen var det meningen att jag skulle ha blåbär och hallon, men eftersom jag var totalt övertygad om att jag hade hallon i frysen hemma köpte jag inga. När jag kom hem inser jag såklart att jag har kanske en dl hallon kvar, så jag fick dryga ut med frysta jordgubbar istället. Vilket är rätt så passande, eftersom jag alltid ätit jordgubbstårta på min födelsedag varje år hittills.

Just nu står det i ugnen på 175 grader och är klart om 20 min, så jag får återkomma med utlåtandet om hur det smakade.

image

[20 min senare]
Jodå, gott! Möjligen kan man ha i lite vanligt sukrin eller liknande får att få lite ”knaster”, men smaken är det inte direkt något fel på alls!

Jag tappar byxorna!

Jag har ganska många i bekantskapskretsen som börjat äta enligt LCHF, och många av dom tappar modet redan efter några veckor. ”Jag går ju inte NER!”

Fortfarande fascinerar det mig att folk mäter framgång med en våg! Vill man tappa vikt är det jätteenkelt: sluta ät och lev på te eller kaffe och cigg. Du kommer att må skit, men första veckan kommer du att rasa i vikt när du tappar kopiösa mängder vätska och kroppen i ren desperation börjar tugga i sig av din muskelmassa för att snabbt få tillgång till energi! Problemet är ju bara att när du sen börjar äta – vilket alla friska människor gör förr eller senare – så kommer kroppen snabbt lagra allt fett den kan få fatt i. För vis av skadan inser den att det är nödår och här måste det hamstras, för nu vet man inte när man får något att äta igen… Kilona man går upp märks desto tydligare på midjemåttet, eftersom den förlorade muskelmassan hade högre densitet än vad den nylagrade fettreserven har… ”Muskler väger mer än fett” är en gammal sanning som gäller än idag.

Jag äger ingen våg och jag vill inte ha någon heller. Jag mäter mina framgångar med cm, klädstorlekar och hälsovinster istället. Så det är alltid mitt råd till uppgivna vänner: Gör er av med vågen, och plocka fram måttbandet istället!

Jag vägde mig i julas för första gången sen i våras (började med LCHF i juli) och om jag hade den startvikt jag tror jag hade så har jag tappat närmare 13 kg. Men ännu roligare är att jag då hade storlek 44-46. Nu kommer jag i 38-40! Jag har snart inget plagg kvar i garderoben som är för tight.

Undras om jag kan komma i stl 36 till sommaren? 😛