Om mammasuzie

Mamma, LCHF-are och Landstingsanställd. Vill du veta mer, så får du läsa! ;)

Nu kliver jag ut ur garderoben

Bild

Ja, vad ska man säga....

Statens beredning för medicinsk utvärderings expertutredning Mat vid fetma

Idag kom alltså en rapport från SBU som påvisar att lågkolhydratkost är mest effektiv för viktnedgång. Inget direkt förvånande för en sån som mig som tragglat mig igenom allehanda olika dieter och bara fått en att funka. Att jag dessutom mår så pass bra som jag gör av den gör inte saken sämre! Numer är jag väldigt liberal med mina kolhydrater. Jag äter inte ”tallriksmodellen”, men jag äter en hel del saker som inte riktigt kan klassas som ren LCHF i perioder. Sen har jag halkat tillbaka på mitt koffeinberoende också och kämpar med att bli av med det. Kanske inte verkar vara en sån stor sak i kolhydratssynpunkt, men saken är den att jag faktiskt inte dricker kaffe! Mitt koffein kommer från energidryck… ja, ja, jag vet…

En av de vanligaste argumenten emot LCHF jag stött på är att man blir ”trög i hjärnan”. Det skulle jag vilja sätta en liten personlig fnurra på genom att s.a.s. ”komma ut ur garderoben”! Nej, det handlar inte om att jag helt plötsligt ändrade läggning när jag gick över till LCHF. Detta handlar om ett helt annat garderobsutklivande, men likfullt är det en offentlighetsgörande – i all enkelhet – av en personlig status.

För ett och ett halvt år sen gick jag fortfarande på en kosthållning som innehöll högst 20g kolhydrater per dag. Enligt belackarna i motståndarlägret borde det ha segat till min hjärna avsevärt, något som jag själv inte märkte av. Jag hade hösten innan gått igenom en jobbig separation och började sakta, sakta återfå lite självförtroende. Vikten hade rasat på ett behagligt sätt och jag kände mig för första gången på många år ganska stark mentalt. Så jag bestämde mig för att göra något jag funderat på i flera år, men alltid varit för feg för: jag skulle göra ett intelligenstest!

Jag var aldrig en stjärnelev i grundskolan. Min lågstadielärarinna tvivlade till och med på att jag verkligen var skolmogen (som det hette då). Jag blev vid ett tillfälle skickad till skolsköterskan för att se om jag fick i mig tillräckligt med vitaminer eftersom jag var så trött jämt i skolan, och det misstänktes starkt att min unga, ogifta ensamstående mamma antagligen inte skötte min sänggång och kosthållning ordentligt. Vilket hon såklart gjorde. Jag var bara enormt uttråkad! Men allt det här tjafset satte spår i mig trots allt och eftersom min hjärna inte riktigt funkade som jag märkte att andras gjorde, började jag i svaga ögonblick tro att dom kanske hade lite rätt iallafall. När jag blev äldre förstod jag förstås att så inte var fallet, och tvivlet ersattes med ilska över att dom fått en liten unge att inte känna sig riktigt ok.

Nu var jag fyrtio år fyllda. Jag hade gått igenom en ADD-utredning för att min hjärna inte ville lyda utan ”spejsade” ut så ofta. Jag hade – i det stora hela – totalt ansvar för en sexåring, och jag hade nyligen börjat på ett nytt jobb. Det kändes som om att göra testet verkligen var den sista pusselbiten för att jag skulle äntligen kunna förstå vad sjutton det var för fel på mig!

Sagt och gjort. Jag gjorde det övervakade intagningstestet för Mensa. Och klarade det.

Jag säger det igen: Jag klarade Mensas övervakade test på mindre än 20g kolhydrater/dag. Analysen av mina svar gav dessutom att jag klarade mig med god marginal. Jag betalade in medlemsavgiften och är nu medlem.

Seg hjärna… Hm.
Och till min lågstadielärare: Inte skolmogen!?

Inom Mensa är det faktiskt vanligt att man inte berättar om sin medlemsstatus, eftersom det är ungefär lika behäftat med fördomar som LCHF. Nej, vi vräker inte på smör på allt vi äter. Nej, vi sitter inte och jämför IQ-poäng. Ja, vi äter grönsaker. Ja, vi är fullt normala människor. Nej, vi äter inte dubbelt så mycket kött som andra. Nej, det är inte Klubben för Inbördes Beundran. Nej, det är ingen ”extremdiet”. Nej, vi är inte extrema! Att hitta LCHF är nästan som en religiös upplevelse – du har famlat i mörker så länge och nu ser du ljuset. Att hitta Mensa för mig har inneburit att jag äntligen förstår delar av mig själv och varför jag beter mig/reagerar/tänker på mitt konstiga lilla vis. Och det är inget fel med det!

Så. Nu finns det alltså TVÅ saker man kan hacka på mig om i fikarum och på fester! Tänk vad jag är generös och delar med mig av mig själv! 😀

Paprikakyckling

Bild

image

Idag slog migränen till med full kraft. En tydlig påminnelse att jag har varit rejält slarvig med maten sista tiden (både öl och pasta i helgen! Fy, mig). Det gav mig en tydlig fingervisning att nu jäklarns är det jag som skärper till mig. Så tack vare ett recept min vän Linda tipsade mig om härifrån tog jag mig i kragen! Att det dessutom är ett Suzie-vänligt recept (läs: minimalt med ansträngning, minimal risk att misslyckas och minimalt med ingredienser) gjorde bara saken bättre.

Som vanligt trixade jag lite med orginalreceptet så att det passade vad jag hade hemma:

Paprikakyckling
ca 3 rejäla matlådor

ca 500 gr kycklinginnerfiléer
2 finhackade paprikor
2 tsk Sambal Olek
4 dl Creme Fraiche
1 dl grädde
4 dl riven ost
paprikapulver, chilipulver, salt, peppar.

Blanda ihop paprika, cf, grädde och sambal i en bunke. Krydda. Lägg kycklingen i en ungsform och häll över röran och ställ in i ugnen på 200 grader i 25 minuter. Orginalreceptet säger ‘2 dl ost’, men eftersom jag lever efter parollen att det aldrig kan bli för mycket ost – dubblade jag det. Så efter 25 min tar jag ut formen, blandar ner osten lite slarvigt, och sen får den stå inne i ugnen i 20 minuter till.

Klart!

Ätes som den är eller med en sallad. För familjemedlemmar som absolut vill ha kolisar, borde kokt pressad potatis passa bra till.

Garderobsröj!

Tänk vad man kan hitta om man rotar runt i garderober och klädhögar! 

Image

För sex år sedan började jag jobba på en klädbutik, och dessa var dom första jeansen jag köpte med min personalrabatt! Dom har haft en historia av att få bäraren att tycka om sig själv. Först mig, för dom är stor i storlekarna och även om det står ”42” i dom är det mer 44-46. Sedan min goda vän Git som gick igenom en Gastric Bypass, och när hon gått ner så mycket att hon tappade alla byxor hon ägde, fick hon låna dessa. Jag minns fortfarande hennes glädje när hon kom i dom. Ett år senare fick jag tillbaka dom när jag själv åter gått upp i vikt, men använde dom aldrig för jag började ungefär i samma veva med LCHF. Det var två år sen. 

Det är inget fel på byxorna, och dom är fortfarande snygga om man fyller ut dom så visst kan jag sälja dom på någon loppis. Men jag tror jag behåller dom som minne!

 

Ädel-lax

Bild

image

Ja, jag vet. Lax är en ädelfisk – så Ädel-lax är som att säga gräddtårta med grädde. Men nu är det ju som så att jag har fått insipirationen till detta utav min goda vän Ewa Ädel! *vinkar till Ewa*

Hon gjorde något liknande och serverade det som laxburgare till sin familj. Det lät hyfsat enkelt, så jag bestämde mig för att prova. Som vanligt så drabbas jag av lätt hjärnsläpp när jag väl börjat och öser i lite av varje tillslut. Men det funkade iallafall! Såhär blev det:

Ädel-lax
ca 6-8 ”burgare”
4 frysta laxbitar (jag använde sånna där styckefrysta vacuumförpackade 4-pack)
1 purjolök
1 liten röd lök
½ gul paprika
chilipulver, paprikapulver, vitlökspulver, salt peppar
smör och olja att steka i.

Jag finhackade löken, skar ner paprikan något grövre och slantade upp purjon i lagoma bitar sen mjukstekte jag alltihopa. Allt hälldes sedan ned i matberedaren tillsammans med den tinade laxen och kryddorna och kördes till lagom konsistens. Jag lät mitt vara något grovt fortfarande, för jag var osäker på hur det skulle ha blivit om jag malde ner det till något mer smetliknande. Sen var det dax att bli kladdig! Jag formade knytnävsstora bollar som jag försiktigt klämde ut i stekpannan med smör och lät steka på medelhög värme tills dom var gyllenbruna och genomstekta.

Ganska enkelt, om man bortser all disk detta genererar. Jag hade två i matlådan och till den hade jag lite keso blandad med fetaost, vitkålssallad och en vitlöksdressing och lite rättikagratäng. Mätt och nöjd blev jag och mumsigt var det.

Tack, Ewa!

Röra till omelett

image

God fortsättning!

Jul och nyår ställde till det för mig i år igen, så nu är det dax för nya tag. Nyårslöftet var att ta mig i kragen när det gäller maten, för jag har slarvat lite lovligt mycket och jag mår inte bra. Magen krånglar och migränen är tillbaka. Så nu skärper jag till mig! Med lite tur kommer bloggandet igång lite bättre då också.

Alla gillar väl en smaskig röra? Det bästa är ju att man kan göra en rejäl laddning och låta den gona till sig i kylen och ta fram bara det man behöver, när man behöver det! Denna gjorde jag av resterna av grillade kycklingen som ingen orkade äta.

Kycklingröra
2 grillade kycklingfiléer
½ paprika
½ liten röd lök
½ burk Smetana eller Cream Fraiche och lika mycket majonnäs
salt, vitpeppar, paprikapulver, vitlökspulver, curry

Dela ner kycklingen i mindre bitar i en stekpanna med olja och smör och fräs ihop med kryddorna. Hacka paprikan och blanda ner i kycklingen. Rör ihop Smetana och majonnäs i en burk med lock. Finhacka rödlöken och blanda ner i burken tillsammans med kycklingen och paprikan.

Detta kan man såklart äta som det är med grönsallad och en tomat om man vill!

Till omeletten tog jag ett ägg som jag vispade upp med en matsked grädde och stekte tunn och fin. När jag lade upp den på tallriken strödde jag över parmesan innan jag klickade ut rejält med kycklingröran. Resten av röran åkte in i kylen så har jag till frukostomeletten också om jag vill!

Jaha, men FUNKAR det då?

Jodå, det har det.

stl. 38
image

Men vad betyder väl en ”efterbild” om man inte har något att jämföra med?

Som så många andra var jag extremt kameraskygg och det finns väldigt få bilder på mig som jag såg ut ”innan”. Bilden nedanför är ca 5-6 år gammal men ger ändå en bra fingervisning om hur jag såg ut.

Statistik: minskat ca 25 cm runt midjan, ca fyra klädstorlekar och drygt femton kilo i vikt.

stl. 44-46
IMG_0898

Rättika!

Bild

image

Det verkar gå en hel del ”modenycker” inom LCHF. Ett tag ska alla äta blomkålsmos till allt, i nästa sekund ska det bakas bröd och ett tag nu har det viktigaste verkat vara att kunna baka småkakor och bullar med stevia. Men på senaste tiden har också rättika dykt upp mer och mer i olika recept. Blomkålsmos har aldrig varit någon favorit och jag har aldrig förstått syftet med att baka kakor. Jag menar, varför är det så himla viktigt att kunna äta kakor och bullar?? Nej, jag fattar inte det. Men det där med rättika verkar intressant. Så nu har jag testat ett par recept, och här är dom!

Rösti med rättika
ca. 2-3 matlådor

(receptet är hämtat härifrån)
1 Rättika
1 Gul lök
1 ägg
2 msk grädde
1 pkt bacon
ost. Massor av ost…
smör och olja att steka i
salt och peppar

Riv rättikan och löken på den grova sidan av rivjärnet över en kökshandduk. Krama ur så mycket vätska som möjligt och stek sedan allt på låg värme med mycket smör och olja tills det får en trevlig gyllengul färg och blir lite mjukt. Hacka och stek bacon och blanda ner i rättikan och löken. Krydda. Vispa samman ägg och grädde och slå över och låt allt ”stanna” på låg värme. Klä en form med bakplåtspapper (blir lite lättare att diska efteråt, men i själva verket bränns väldigt lite fast utav detta i formen) och lägg upp hälften av ”kakan” som blivit. Skiva en massa ost och lägg på. Täck slutligen det hela med den andra hälften av kakan och kör in allt i ugnen på 175 grader i ca 30 min, eller tills det fått en trevlig färg och osten smält ordentligt.

Jättegott med en sallad till!

Mamma Evas Rättikagratäng
som tillbehör till 4-6 matlådor

1 stor rättika
1 stor gul lök
1 burk Creme Fraiche
3 dl grädde
ca 3-4 dl riven ost
salt och peppar

Skiva rättikan tunt – jag använder en mandolin – och koka den i ca 45-60 min. Låt rinna av ordentligt och spola med kallt vatten. Skiva löken (eller finhacka om du är känslig) och stek i smör och olja. Strö gärna över lite stevia eller annat sötningsmedel under stekningen. Lägg den förkokta rättikan i bottnen på en ungnsform. Strö över ca 2/3 av osten och bred sedan ut löken. Toppa med ost igen. Krydda. Vispa samman CF och grädde och slå över alltihop. Grädda i ugnen i ca 30 min, eller tills det fått fin färg!
image

Denna är jättegod till vilken sorts protein som helst! Jätteskönt att ha på stand-by i kylen och bara kunna ta av.

Snart är det jul, och planen är faktist att göra en Jansson-variant på det sista receptet. Det bör gå lysande, och rapport kommer, inklusive div. andra julbordsrecept. 😉

God Jul!